För mig är det naturligt att se Västerbottensmat som något vi hämtar ur vår närhet, ur fosterjorden eller fostervattnet.   Kantareller är kanske allra läckrast nyplockade, smörstekta på toast, men en krämig soppa kanske med små läckerbitar av rökt röding i sitter också bra. Eftersom vi har stuga vid Kultsjön uppe i Vilhelminafjällen så har just rödingen en speciell plats i favoritköket. Bäst är den nyfångad, nyrensad, saltad på en saltbädd, utfläkt med smörklickar över allt och lite klippt dill. Mandelpotatis till naturligtvis och för att göra sig lite mer märkvärdig kan man alltid toppa med en romsås på löja eller sik. När jag ändå talar om potatis vill jag gärna nämna Dopp-i-kopp. Rätten är kanske från Tornedalen, men den är som gjord för mandelpotatis. Koka pären i lättsaltat vatten. Ställ en liten skål i mitten med smör i som får smälta medan saltvattnet stänker i. Sedan doppar man småpären i smöret. En bonusrätt när potatisen är nyupptagen. En efterrätt är självklar i varje anständig måltid och då funkar de flesta av våra bär utmärkt. Själv är jag svagast för hallon, men parfait på åkerbär slinker alltid ner. Riktig vaniljglass och god sylt, kanske lite ljummen är alltid gott. Så kan jag rekommendera Älgragun ur Älgkokboken. Där möts både tradition och förnyelse i grytan. Ett Amaronevin sitter bra till ragun. Rödingen mår bra av att få sällskap av en Sauvignon Blanc från Nya Zeeland t.ex. Stoneleigh eller en riesling från Chile och då talar jag om Cono Sur. Efterrättsviner tillför för det mesta ingenting så hoppar över den, men en glas torr sherry till soppan är helt rätt. Staffan Ling
	Västerbottensmat När jag som är född smålänning fick berättat för mig att mandelpotatisen i början av 1900-talet plockades bort från matbordet på julafton eftersom den ansågs ”för vanlig” förstod jag att jag numera bor mitt i delikatessbutiken.  Geografiskt kan Västerbotten liknas vid ett Sverige i miniatyr. Fiske och bördig åkermark vid kusten, skogssvamp och bär i inlandet och som kronan på verket den flora och fauna som karaktäriserar fjällens magiska värld. Västerbottensmat är för mig kultur, tradition och råvaror i världsklass. Allt förvaltat av engagerade människor och professionella producenter. Västerbottensmat kännetecknas även av kvalitet och kunskap. Positiva karaktärsdrag som kontinuerligt tas till vara, utvecklas och förs vidare. I det ökade intresset för nordiska smaker har råvarorna från vårt Västerbotten en självklar ledarroll. De förstärker dragningskraften från det exotiska norr och rätt förvaltat av besöksnäringen har de en enorm potential.  Med värdefulla varumärken som Röding, Sik, Hjortron, Åkerbär, Ren, Goliatmusseron, Rimskivling och Älg har vi fantastiska förutsättningar att bjuda hela världen till bords. Jonas Olsson Umami
	Bästa Västerbottensmaten för mig varierar med årstiderna. Sedan 16 år tillbaka, från mitten av januari och 3 veckor framåt, är jag värdinna på Västerbottensveckorna på Grand Hotel i Stockholm, och då är det de 43 rätter som serveras där, som är Västerbottensmat för mig. Alltifrån en smekande god mandelpotatissoppa, palt, och suovas till västerbottensostglass med varma åkerbär. Våren är rödingens tid, fångad via ”kikmete” på någon fjällsjö i gnistrande solsken, och sommarhalvåret blir det naturligtvis hjortronen som står högst i klass. Tunnbrödsbaket på hösten och färsk mandelpotatis med västerbottensostsmör, vad mera kan man begära? Sedan några år bor jag i Stockholm, och längtan efter alla dessa delikatesser blir mig ibland så stark, att jag allvarligt funderar på om det inte vore idé att öppna en riktig Västerbottensmatbutik innanför tullarna. Vad tror Du? Ella Nilsson, VD Svensk Köttinformation
	Nyfångad, halstrad fjällröding direkt från elden till tunnbrödet att äta med fingrarna. Solvarma bär på en myr, i ett åkerdike eller hallonsnår, direkt i munnen. Gula kantareller på en fjällsluttning, stekta i smör med salt och peppar. Färska, gula mandelpären med smör och färsk lök. Viltkött av alla möjliga sorter, hanterat av proffsiga producenter som älskar sina produkter. Löjrom. Ekologiskt kött med mycket insprängt fett, abborrfilé från Kvarken. Det finns så mycket att lyfta fram och länets livsmedelsproducenter har alla möjligheter när trenden med det Nordiska köket nu har startat. Susanne Jonsson, kock och matkreatör
	För mig är Västerbottensmat tre ting: - fantastiska råvaror av alla de slag - specifika maträtter och produkter - en utvecklingspotential av stora mått. Råvaror som jag lyriskt brukar tala mig varm för: rödingen och laxöringen, köttet från ren och vildfågel, kantarellerna och mandelpotatisen, hjortronen och åkerbären, ja, de utgör bara ett litet axplock från den västerbottniska naturen. Ändå tillräckligt som bas för att komponera de allra läckraste högtidsmåltider med alla dess rätter. Filbrytan och palten (efter mor Sigrids recept) ger associationer av nostalgiskt slag. Rödingfilén på samevis, en paradrätt på Sävargården, har inte bara fått mig utan ett otal universitetsgäster att falla i trance. Och det ljuvliga, hembakade tunnbrödet därtill, på senare år den bästa present jag kan tänka mig av tillresande västerbottensvänner. Men också renchipsen, den rökta Vindelnskinkan eller Västerbottensosten gör mig lycksalig. Egen tillagad bjudmat som fjällfiskgratäng eller renskavsgryta, med allt som därtill hör, och en hjortronparfait som dessert och jag vet att succén är given. I takt med de senaste decenniernas ökande fokusering på mat och på måltider i Sverige har också intresset för västerbottniska råvaror och produkter intensifierats. Högre gastronomisk utbildning startade vid Umeå universitet och en rad företag har successivt etablerats i länet. Men Västerbottensmaten i alla dess former har ännu inte utnyttjat sin utvecklingspotential fullt ut. Här finns stora möjligheter att i betydligt större skala än hittills "föra ut" produkter både till andra delar av landet och till andra länder. Västerbottensmat kan och bör resultera i många fler och större företag, i ett stort antal arbetstillfällen och i ökad ekonomisk tillväxt i hela länet. Västerbottensmaten och Västerbotten förtjänar det! Sigbrit Franke, Universitetskansler
	När jag hör ordet västerbottensmat tänker jag på lite olika saker: Hjortron, svamp, tunnbröd, potäter och FRASSES! Och eftersom jag växte upp under just vegan-eran så vill jag inte tänka på renskavsgryta eller laxöringen. Jag tänker närprodcerad mat. Tänk vilken dröm om Umeås skolor bara serverade västerbottensmat, gärna krav och rättvisemärkt. Ida Östensson, Fd. Ungdomsombud, numera Västerbottnisk aktiv Ungdom och projektledare "You skate girl".
	"För mig är västerbottnisk mat det som av västerbottningarna (och vissa utomstående experter) anses som västerbottnisk mat. När man ser på maträtters utbredning finns ju många rätter som fortsätter både norr och söder om Västerbotten men med nämnda definition spelar detta då mindre roll. Sedan måste man ju ta hänsyn till natur- och kulturlandskapets stora variation från Kvarken och upp till fjällen. Västerbottnisk mat är vidare mycket traditionsbunden och knuten till näringar som har att göra med jakt, fiske, skogen, det begränsade jordbruket (för tunnbröd och palt) och den viktiga mjölkhushållningen med långfil och ost samt rennäringen.Importvaror genom tiderna har ju också kompletterat bilden särskilt från 1800-talet med vetemjölet (till bakverk och ugnspannkakor m m) och fläskets stora betydelse efter det att grisen började bli vanlig efter 1800-talets mitt. Potatisodlingen från och med 1800-talets mitt bör också nämnas (mandelpotatisen är t ex känd sedan c:a 1850) Sen har vi ju haft en liten ståndsmässig västerbottnisk matkultur i städer, prästgårdar och på bruk där förebilderna sedan långliga tider hämtats från den internationella gastronomien." Kurt Genrup,  professor i etnologi vid institutionen för kultur och medier
	Min största favorit har alltid varit gravad lax med lika delar salt och socker i receptet. Annars är jag mycket förtjust i tunnbrödet, som (om man har tur) är nybakt med en rejäl klick smör ovanpå. Mandelpotatisen och givetvis västerbottensosten, vår parmesanost på nåt sätt. Underbar på knäckebröd eller som den är med ett glas rött vin. (Mina franska kompisar håller med.) Eftersom jag växte upp i Umeå före vegan-eran lärde jag mig tidigt att älska och avsky ”skrov” (d.v.s. hamburgare, strips och dryck) med originaldressing och cola. MAX julbord imponerade dock aldrig på mig. Det var ett försök som gjordes på det tidiga åttiotalet  i Umeå, där colan i ”skrovet” byttes ut mot julmust och så fick man ett äpple till… Tacka vet jag åkerbär. Jonas Knutsson, musiker
	”Det var ett bröd för alla tillfällen och sinnesstämningar och årstider och människor, det krävde inget pålägg utom smöret, det möglade aldrig, man kunde somna gott med en skärva av brödet i mungipan.” Torgny Lindgren om Svantekakun     ”Mor hade gjort långfilet i det stora fatet från Gustavsberg, storskålen med en vit bård av blommor runt kanten, möjligen skogsstjärnor. Hon hade skummat grädde av mjölkhinken i tio dagar, filet var gult och skrynkligt på ytan, hon hade enkom bakat riktigt frasigt kornbröd till bruttun och hällt upp snåttersylten i den röda glasskålen efter mormorsmor. Ett sådant långfil har därefter aldrig stöpts i Västerbotten.” Torgny Lindgren, författare
	…Tunnbrödet, nybakat i stenugn, lite svart och blåsigt i kanterna. Varmt, med smör och Västerbottensost    … En enormt god gryta på renskav, gjord med lite mesost och enbär i gräddsåsen…den har jag gjort succé med i andra delar av landet.   …Restaurang Charlotta i Umeå serverade en fantastisk trattkantarellsoppa med lite sherry i!   …Verums hälsofil som räddat många stress- och semestermagar. Numera finns den överallt och det är tur. Norrmejeriers  receptbroschyrer är förresten suveräna!   …mina vänners hemslungade ljunghonung från Forslunda.   …LINGON! Fortfarande får jag ibland nyplockade lingon av vänner, rårörda räddar de vilken rätt som helst hela vintern. Katarina Mazetti, författare
	Ja, vi kan räkna upp hur mycket som helst som är västerbottensmat men frågan är hur stolta vi är över den och vad vi gör av den. Ta till exempel; Västerbottenost som är en av världens bästa hårdostar - den ska vara på extrapris för att vi ska köpa den, medan vi inte höjer på ögonbrynen för att betala minst dubbelt så mycket för en halvdan Grand Padano, inte ens en äkta Parmesanost. För mig är detta konstigt. Varför är vi inte stoltare över våra produkter? Vi måste bygga på traditioner och kultur, varför började vi odla just mandelpotatis och varför blir den så bra just här. Varför är rödingen så fin? Vad är det som gör att blåbären är så nyttiga just härifrån? Det är sånt vi måste bli bättre på att berätta och förklara för våra gäster och kunder. Skapa en historia och en berättelse om våra produkter och är den bra våga ta betalt för den. Men vi behöver hela tiden utveckla våra produkter och råvaror och det tycker jag att vi gör men vi borde kunna göra det mer och framför allt att vara mer stolta över våra produkter och råvaror. Många kan nog inte riktigt uppskatta vårt eget skafferi, ”hmm, vad är det för märkvärdigt med snåttren, de ha man ju i ‘morronfile’.” Medan en gäst som aldrig tidigare smakat hjortron tror att han är i himmelriket och kan betala vad som helst för varm hjortronmylta med vaniljglass. Det är det här vi måste ta tillvara på mycket bättre och vara stolta över att vi har bra produkter och råvaror. Älska och tag till vara på vårt härliga skafferi som finns just runt knuten. Härliga lokala produkter med världen som kryddbod. Janne Johanson Gastro Botnia